Dear Mr Luedenball

Nyss hemkomna från Berlin och jag får nog lova att påstå att staden levde upp till och kanske till och med överträffade de högt ställda förväntningarna. Vi har haft det hur bra som helst.

Men det började katastrofalt. Flyget skulle avgått från Säve strax innan två på eftermiddagen, men istället kom vi inte i väg förrän en stund efter åtta på kvällen. Vi fick dessutom sitta inuti planet och ovisst vänta i tre timmar innan vi kom iväg. Min blodådror i tinningen bultade rätt ordentligt och jag fick lägga band på mig för att inte bete mig som en komplett idiot. Om du frågar Ida betedde jag mig nog som en idiot trots allt. Bankade lite i flygplanssätet etc etc.

Som grädde på moset hade vår hotellreservation inte nått hotellet, men som tur var (resans första positiva grej) fanns det ändå plats för oss i två dubbelrum i det lilla mysiga vandrarhemmet slash hotellet i nordöstra delarna av Berlins innerstad, Prenzlauer Berg. Det satt en lapp till oss i receptionen när vi dök upp, adresserad till mig. Åtminstone tror jag det, för det stod Dear Mr Luedenball på kuvertet, och det är kanske så man stavar Lundvall i Tyskland?

Nu rann på något vis all irritation av oss (mig) för nu var vi ju framme. Klockan var mycket men vi var hungriga - lyckligtvis låg en hederlig tysk restaurang tvärs över gatan, där vi åt, ja just det, schnitzlar. Ett trevligt panerat slut på dagen.

Det var egentlgien först dagen efter som vi insåg hur rätt vi hade hamnat. Prenzlauer Berg är bohemernas och konstnärernas del av staden; här finns fler gallerier än gatstenar och fler second hand-butiker än vad man mäktar med under en eftermiddag. Ida var i sjunde himlen och valde till och med bort sin favoritsysselsättning vila framför att strosa omkring bland de små butikerna med snygga, fulsnygga och fula kläder och accessoarer i.

Men större delen av dagen sightseeade vi trots allt. Vi passerade Brandenburger Tor - den forna porten mellan Öst- och Västberlin. Den var mindre än tippat. Vi åkte buss nerför östtyskarnas paradgata Unter den Linden. Vi beskådade det futuristiska tornet Fernsehturm i det kyliga diset. Vi gick på inte mindre än två muséer: ett konstmuseum tillägnat den spanska surrealisten Salvador Dalí (han är grym) och ett museum om livet i DDR. Jag och Michael provade att sitta i en klassisk Trabant. Det var trångt.

Kvällen tillbringade vi på rysk restaurang, drickande georgiskt vin och ätande fyrarättersmeny. Petra var skeptisk till en början men jag tror att vi lyckades få henne att se storheten i maten på Restaurang Pasternak, där för övrigt kyparen imponerade stort på oss alla.

Lördagen var trevlig även den. Jag och Michael inledde dagen med ett joggingpass i snöslasket. Därefter blev det äkta tysk frukost på ett slitet hak i närheten av där vi bodde. I kombination med den mäktiga ryska måltiden från kvällen innan, stod vi oss rätt fint resten av dagen på detta. I övrigt kunde vi konstatera att det är roligare i öst än i väst i denna stad. Västtyskarnas paradgata Kurfürstendamm var inget märkvärdigt även om det var kul att beskåda en klocka som kostade 1,2 miljoner kronor i en av de fashionabla affärernas skyltfönster. Tacka vet jag då turkarnas område i staden, Kreutzberg. Ett skönt område med förvånansvärt få turkar för sitt rykte. Vi letade länge efter ett kombinerat konditori/frisersalong där Ida och Petra hade tänkt sig klippa luggen (om de hade vågat), men tyvärr förgäves. Vi besökte även de sorgliga resterna av berlinmuren. En otäck hågkomst av ett av vår samtids allra mest sanslösa panikåtgärder.

Kvällen tillbringade vi på Der Frannz, en rockklubb i Prenzlauer Berg. Efter ett besök i den intilliggande baren (där Petra beställde in drinken Latin Lover till Michaels stora förtret) steg vi in i konsertlokalen där Texasbandet The Secret Machines skulle spela. Det gjorde de också och det var en bra spelning. Framför allt är det kul att se hur folk i andra länder beter sig på konsert. Här kunde vi konstatera att de gör ungefär som vi i Sverige, fast med mer sväng på huvudet. Killen som stod bredvid mig var en hårsmån från att skalla mig vid ett flertal tillfällen. Det var som att ha en levande torktumlare bredvid sig.

Berlinhelgen avslutades stilenligt med loppmarknad i Mauerpark (murparken), där Ida köpte ett par svartvitrandiga vuxensockiplast. Jag var på vippen att köpa en liten tavla men besinnade mig. Jag vet ju inte hur man sätter upp en tavla ens en gång.

Flyget hem gick smärtfritt.

Det finns ingen anledning att inte åka till Berlin. Så gör det.